Då livsglädjen tystnat

Jag kan om jag vill. Det är det som allt handlar om. Jag skulle ljuga om jag sa att motivationen till att bli frisk alltid är på topp. För det är den inte alltid . . . Min ätstörning är något som jag har "lärt" mig att leva med :-( och den går inte alltid ihop med min familjs liv och med mina vänner samt djurs liv.
Jag har lärt mig under många år att leva ensam därför är det svårt att ta till sig att jag skall leva med dem, de människorna där utanför. Det är lätt för mig att stänga in mig i mig själv! Det är lätt för mig att ta ett steg tillbaka och inte släppa in någon i mitt liv, inte ens min familj och det är egentligen fruktansvärt att jag i princip kan välja att leva ensam! Jag tror att jag klarar mig bra ensam. Men jag skulle ju aldrig låta mina hästar leva ensamma!!! Jag skulle inte tycka om att min syster eller bror plötsligt slutar träffa sina kompisar. Jag däremot . . . jag själv skulle kunna prioritera bort det som faktiskt är bra för mig!!! Jag har enormt svårt att tillåta mig själv att må bra!

Om jag vänder och går åt andra hållet så är det inte illa menat. Jag orkar bara inte med mig själv. Jag kämpar för att lära mig att leva med det livet som är därutanför. och med därutanför så menar jag det som är utanför min kropp . . . Förstod på en vän igår att jag har varit så långt borta i närmare tre år att jag inte gått att få tag på. Det har inte gått att prata med mig. Jag har bara existerat. Inte orkat leva.
Det är skrämmande. Jag har slösat bort så mycket tid på denna skit sjukdom - jag har varit på väg mot en säker död och det är INTE värt det alls!!! FY SJUTTON kan jag säga rent utsagt!!!
Som jag och min familj, mina djur - framförallt Leo - min släkt och mina vänner - alla har lidit på ett eller annat sätt :-( och det är inte roligt att veta! Men jag lär mig att leva med det. Som med allt annat.

Jag tycker att det är svårt att acceptera mig själv. Men det går bättre! Jag lär mig att leva med min nya kropp!!!
Hej Livet - Här kommer jag!!!
Hoppas allt är väl med er alla <3
Varma kramar, Katie

inför att åka tillbaka till sjukhuset imorgon . . . "rädda mig därifrån" skriker det i mig :-( Det är bara två veckor kvar - inte ens två veckor!!! Jag vill slänga mig på golvet - skrika och gråta - Jag vill bara slippa att åka tillbaka :-( Det är så jobbigt att vara på sjukhuset!!! Men som en person sa till mig - är det du eller anorexin som skriker? - ja det är frågan . . . anorexin vill få mig att må dåligt - den ger mig ångest! Den vill att jag skall svälta - hon - anorexin vill att jag skall svälta!!! Hon försöker att övertyga mig om att allt blir bättre bara jag slutar att äta! Men jag har beviset!!!
Svälten resulterade i att jag har gick på ätstörningsvården i ett år innan jag blev inlagd svårt uttorkad och underviktig på sjukhuset med sond . . . Det är ingenting att sträva efter! Så anorexitankarna - BORT UR MITT HUVUD - NI FÅR INGET FÄSTE!!!

Skall prata med min läkare och mamma o pappa imorgon, jag vill skrivas ut som planerat och jag tänker säga att jag vill, då jag blivit utskriven gå på ätstörningsenheten hemma o äta lunch ett par dagar i veckan samt träffa min sjuksköterska där. Först vill jag ha det så och kanske börja jobba om en månad istället för direkt då jag blir utskriven. Jag kommer nog inte att orka börja jobba direkt så som jag reagerar i jobbiga situationer, jag fixar inte det! Jag vill komma hem och landa innan jag börjar jobba. Dessutom blir mitt hjärta heltokigt så fort jag gör minsta lilla kraftansträngning! Så att börja jobba än kanske inte går . . . äsch jag vet inte, men det är så jag tänker och känner i alla fall. Får se vad min läkare säger imorgon.
K

Maten styr mig, klockan styr mig . . . ångesten styr mig även att jag inte vill det!!! Mina kläder passar inte som de gjorde förr . . . Speciellt inte mina jeans :-( De är snart för små - allihop och det känns ÄCKLIGT!!!
Vaknade med ångest idag . . . det känns inte bra! :'-( Jag känner mig så äcklig - tjock, fet och ful!!! Jag fungerar inte som andra . . . mitt huvud, mina tankar styr mig så olidligt "ful, fet - ÄCKLIG!!!" Min kropp är inte som jag vill ha den! Tyvärr så är tankarna på att en mager kropp är värt allt alltid i mitt huvud . . . mager och tunn - åh vad jag älskar det! Eller? Nej jag vill inte sträva efter det . . . som mamma sa "Jag har hellre en dotter som är lite överviktig och glad, lycklig och älskar mat och har en massa vänner än en dotter som är mager, olycklig, inte vågar äta och bara tränar och är ensam".
Jag har varit så otroligt ensam, jag har varit mager, tom - utan liv - svårt uttorkad . . . Olycklig . . . En mager kropp borde inte vara någonting att sträva efter . . . men jag känner mig inte vacker som jag är nu - Självkänsla skulle Jea ha sagt . . . - Jag har ingen självkänsla . . . jag tror inte på mig själv - jag litar inte på att jag gör rätt någonsin! Jag tycker bara att jag är så otroligt meningslös . . .

Om jag inte hade börjat att svälta igen så hade jag aldrig blivit inlagd på sjukhuset . . . då hade jag kunnat fortsätta att träna på Sportlife, då hade jag jobbat nu, då hade jag HAFT KVAR MIN FINA LÄGENHET!!! VAD HAR JAG NU??? INGENTING!!! MENINGSLÖST . . . Jag måste nog träna upp min självkänsla . . .



Mager, olycklig - uttorkad och full av smärta               V.S Frisk kropp, kan rida, lycklig, glad - slipper smärta!

Valet borde vara så lätt ändå så kontrollerar anorexitankarna mig så olidligt mycket!!!
- fortsatt Svält V.S fortsatt Liv -    JAG VÄLJER FORTSATT LIV!!! JAG VILL LEVA!!! JAG KAN, JAG VILL, JAG ORKAR - BLI FRISK -
Jea, Anna och jag skall göra vad vi kan för att förbättra ätstörningsvården - Skall "bara" bli frisk först!
- JAG KAN, JAG VILL, JAG ORKAR ÖVERLEVA MIN ANOREXIA!!!