Tre bra visningar! :-)
Jea, Anna och jag gick modeller igår och det gick så otroligt bra! Lite tanda gnissel o så - men det var jätte kul!!! :-)
Alla var så fina i sina kläder o skor osv!
Hoppas vi kan lägga in lite bilder ifrån det här på bloggen sedan.
Tyvärr fanns det stunder igår som var riktigt jobbiga också . . . ångest attackerna kan komma, svåra, riktigt svåra och jobbiga - fortfarande, men mindre sällan. Kände det under tiden vi väntade på andra visningen.
En tjej satt och åt en diet chocklad bit . . . En annan tjej kommenterade det, minns inte vad hon sa riktigt men tjejen som åt chocklad biten svarade att hon hade gått ner 20 kg genom att dricka nutrilett och ätit de speciella diet chockladerna.
Skall nog lägga till att tjejen inte är mager, utan själv sa att hon varit överviktig och nu nått en normalvikt.
Sedan var det kört . . . "JEA" skrek det i mig . . . Panik, oro, hemsk ångest - Jag dör, jag dör, jag dör!!! skrek det i mig . . . om och om igen . . .
Men med stöd från Jea släppte ångesten till slut - en helt "vanlig" sak som kan ske i livet i kampen mot anorexin . . . Det är så svårt då anorexin fortfarande regerar i mitt huvud, trots att jag mår mycket bättre så och att min kropp är så gott som "reparerad" så är inte mitt huvud det!
Men jag är stark, jag tänker inte låta anorexin kontrollera mig så hårt längre! Inte alls faktiskt! För jag har förlorat så mycket tid och jag vill inte förlora mer tid.
Därför känner jag också att jag inte vill ligga på sjukhuset mer. Jag är såpas bra som jag kan bli, tror jag, och jag vill inte mista mer tid av mitt liv så det känns som att det är dags nu - dags för att skriva ut mig.
Tre veckor kvar på sjukhuset - men hästarna väntar, Leo väntar, mamma, pappa, lillasyster, lillebror väntar där ute! Vännerna väntar där ute!!! Orkar jag vänta, uthärda i tre veckor till här inne på Drottning Silvias Barn och Ungdomssjukhus? Jag vet inte . . . det värsta är hur anorexian regerar i mitt huvud, jag kan inte följa den! Fast att jag vill, som alla säger "du vet hur det är och du vill inte ha det så". Om jag blir frisk - NÄR - jag blir frisk så skall jag göra någonting betydellsefullt - hjälpa andra som har det som jag har och har haft det!!!
Jag skall äta, jag skall leva, jag är värd att leva, det sägs så i alla fall. Orkar jag kämpa? Hoppas det! Eller jag skall göra det! Om jag fortsätter att svälta så dör jag och är det värt att lämna alla som jag älskar och alla som älskar mig bara för att jag aldrig tycker att jag är smal nog, jag älskar att vara mager - fast att jag borde hata det! Jag hatar att jag gjort min familj illa, jag hatar att jag måste vara egoistisk för att överleva och bli frisk.
Jag skall ta en promenad nu, behöver det.
Jag behöver att tänka!
Kramar, Katie
Alla var så fina i sina kläder o skor osv!
Hoppas vi kan lägga in lite bilder ifrån det här på bloggen sedan.
Tyvärr fanns det stunder igår som var riktigt jobbiga också . . . ångest attackerna kan komma, svåra, riktigt svåra och jobbiga - fortfarande, men mindre sällan. Kände det under tiden vi väntade på andra visningen.
En tjej satt och åt en diet chocklad bit . . . En annan tjej kommenterade det, minns inte vad hon sa riktigt men tjejen som åt chocklad biten svarade att hon hade gått ner 20 kg genom att dricka nutrilett och ätit de speciella diet chockladerna.
Skall nog lägga till att tjejen inte är mager, utan själv sa att hon varit överviktig och nu nått en normalvikt.
Sedan var det kört . . . "JEA" skrek det i mig . . . Panik, oro, hemsk ångest - Jag dör, jag dör, jag dör!!! skrek det i mig . . . om och om igen . . .
Men med stöd från Jea släppte ångesten till slut - en helt "vanlig" sak som kan ske i livet i kampen mot anorexin . . . Det är så svårt då anorexin fortfarande regerar i mitt huvud, trots att jag mår mycket bättre så och att min kropp är så gott som "reparerad" så är inte mitt huvud det!
Men jag är stark, jag tänker inte låta anorexin kontrollera mig så hårt längre! Inte alls faktiskt! För jag har förlorat så mycket tid och jag vill inte förlora mer tid.
Därför känner jag också att jag inte vill ligga på sjukhuset mer. Jag är såpas bra som jag kan bli, tror jag, och jag vill inte mista mer tid av mitt liv så det känns som att det är dags nu - dags för att skriva ut mig.
Tre veckor kvar på sjukhuset - men hästarna väntar, Leo väntar, mamma, pappa, lillasyster, lillebror väntar där ute! Vännerna väntar där ute!!! Orkar jag vänta, uthärda i tre veckor till här inne på Drottning Silvias Barn och Ungdomssjukhus? Jag vet inte . . . det värsta är hur anorexian regerar i mitt huvud, jag kan inte följa den! Fast att jag vill, som alla säger "du vet hur det är och du vill inte ha det så". Om jag blir frisk - NÄR - jag blir frisk så skall jag göra någonting betydellsefullt - hjälpa andra som har det som jag har och har haft det!!!
Jag skall äta, jag skall leva, jag är värd att leva, det sägs så i alla fall. Orkar jag kämpa? Hoppas det! Eller jag skall göra det! Om jag fortsätter att svälta så dör jag och är det värt att lämna alla som jag älskar och alla som älskar mig bara för att jag aldrig tycker att jag är smal nog, jag älskar att vara mager - fast att jag borde hata det! Jag hatar att jag gjort min familj illa, jag hatar att jag måste vara egoistisk för att överleva och bli frisk.
Jag skall ta en promenad nu, behöver det.
Jag behöver att tänka!
Kramar, Katie
