Då livsglädjen tystnat

Ser genom glasdörren
Flickan på andra sidan
En spegelbild
Känner igen hennes blick

Den blicken var den
sista jag såg
den där dagen . . .
Så svårt att se

Flickan på andra sidan
Andra sidan glasdörren
Ser hennes blick
Känner igen mig

Hon andas
Jag andas
Stor del av henne
Stor del av mig

Hennes blick
Min blick
Hennes andetag
Mitt andetag

Hennes värld
Min värld
Känner henne inte
Ändå vet jag allt om henne

Kommer hon att vara kvar
Kommer jag att vara kvar
Skall hon få finnas
Skall jag få finnas

Hon ser mig
Hennes tårar
Ser henne
Mina tårar

Hon orkar inte andas
Jag orkar inte andas
Vi ser
Vi känner

Flickan på andra sidan glasdörren
är inte jag
Det är flickan
Som är som jag

Vi känner inte varandra
Men vi står varandra nära
Hon kämpar
Jag kämpar

Hon kämpar mot sjukdom så svår
Jag kämpar mot sjukdom så svår
Hon vet ingenting om framtiden
Jag vet ingenting om framtiden

Som systrar
Men ändå inte
Hennes blick
Är min blick

Flickan på andra sidan glasdörren
Jag på denna sidan glasdörren
Hon får höra orden
Jag får höra orden

Hon vill inte höra
Jag vill inte höra
Hon vill inte se
Jag vill inte se

Kommer vi att klara oss
Kommer vi att orka
Kommer vi få andas
Kommer vi få leva

Kampen mot Anorexia Nervosa
är vår vardag . . .

- Katie Grün

Denna dikt skrev jag då jag låg på Uddevalla Sjukhus och jag såg en flicka som låg på den andra psyk avdelningen. Hon hade också sond. Hon bar också anorexiansiktet . . . Hon grät, jag satt och pusslade. Tårarna började rinna nedför mina kinder. Jag såg henne, hon såg mig. Vi grät. Jag visste allt om henne - hon visste allt om mig ändå så känner vi inte varandra!