Jag blir rädd . . .
Jag läste igenom lite gamla dagboksanteckningar idag från den första tiden på sjukhuset . . . Jag var verkligen alldeles skräckslagen då det gäller allt som har med mat att göra. Jag var verkligen helt i upplösningstillstånd varje gång jag skulle få sondnäring eller när jag skulle äta frukt . . . Jag gjorde verkligen ALLT för att komma undan (även om jag inte lyckades) . . . Usch vilket helvete jag hade, att jag var så obeskrivligt rädd för maten! Jag kan fortfarande bli rädd och bara vilja skrika och gråta då jag skall äta. Men jag äter ändå. För jag måste.
Det är inte ofta som jag tycker att det är gott, tyvärr är det ett nödvändigt ont - kanske kommer det alltid att vara det för mig? Jag vet inte . . . Jag måste lära mig att tillåta mig själv att tycka om maten. För egentligen är det ju gott. Jag vet ju det!
Aja, det viktigaste nu är att jag mår så mycket bättre <3 Det är det enda som betyder någonting!
Hoppas ni alla får en fin helg <3
Varma kramar, K
Jag hemma :-)
Det är inte ofta som jag tycker att det är gott, tyvärr är det ett nödvändigt ont - kanske kommer det alltid att vara det för mig? Jag vet inte . . . Jag måste lära mig att tillåta mig själv att tycka om maten. För egentligen är det ju gott. Jag vet ju det!
Aja, det viktigaste nu är att jag mår så mycket bättre <3 Det är det enda som betyder någonting!
Hoppas ni alla får en fin helg <3
Varma kramar, K
Jag hemma :-)
Kommentarer
Trackback
